Cato Lein

CATO LEIN


Patina

2020-02-07 - 2020-02-23



Att fotografera porträtt är svårt. I filmen Jordens salt om dokumentärfotografen Sebastião Salgado minns jag att Salgado själv säger: ”När man tar porträtt gör man det inte ensam. Personen ger en fotografiet”. Det kan låta som att det skulle göra det lätt att skapa ett porträtt men i själva verket gör det ju det fotografiska arbetet dubbelt så komplicerat.”It takes two to tango”, skulle man också kunna uttrycka det. Du behöver inte bara vara en skicklig fotograf utan också vara en mästare i att skapa kontakt, förtroende och lyckas förmedla just den kontakten via kameran och via en platt yta – via bilden, via fotografiet.

 

Att porträttera kända personer innebär ofta att genom väldigt korta möten försöka finna det äkta, trots att personen ofta är luttrad, van att posera och kanske vill skydda det privata. Utöver det finns det genrer att som fotograf förhålla sig till och allmänna tankar om hur ett författarporträtt och en författare ska se ut. Bilden kan också ha ett specifikt syfte, att sälja en bok exempelvis eller ett helt författarskap. Mitt i allt detta är det kanske svårt att som fotograf visa på sitt eget personliga uttryck, något Cato Lein lyckas med.

 

Det finns ett exceptionellt mod i hur Lein valt att fotografera, då han bjuder in slumpen i denna komplexa process. Ett möte med en världskändis går oftast inte att återskapa och ändå väljer han att använda en filmtyp som inte går att kontrollera. Han använder sig av polaroider som ger negativ men när polaroiden och negativet skiljs åt, dras isär, riskerar delar av emulsionen att skadas. Det finns en skönhet i detta men också en risk. Ansiktet kanske inte syns, bilden kanske blir för ruff. Ett exempel på denna ruffhet finns att se i porträtten av författarna Zadie Smith och Ulf Lundell, där filmens ”skador” letat sig in i deras ansikten. I dessa fall förstärker det bilderna, ger dem nya dimensioner.

 

Hur var det att fotografera Susan Sontag, tänker jag när jag går igenom porträtten. Sontag är en av dem som aktivt intresserat sig för och skrivit vasst om fotografi. Jag tänker på ett citat ur hennes essä Om fotografi: ”Att fotografera människor är att våldföra sig på dem, genom att se dem som de aldrig ser sig själva, genom att ha en kunskap om dem som de aldrig kan ha; det förvandlar människor till ting som symboliskt kan ägas.” Sontag tittar skarpt in i Cato Leins kamera. Det ena ögat ter sig betydligt större än det andra och i min tolkning visar hon att hon ser tillbaka. Hon möter vår blick och låter sig inte bli objektet. Styrka är vad jag ser.

 

Det går inte att undgå att kommentera att det finns ett fotografi av paret Frostensson/Arnault i urvalet av bilder. Hur ser vi på det porträttet idag, efter alla kontroverser som varit? Nog skulle vi betraktat det annorlunda för några år sedan. Även här finns en stark blick, Katarina Frostenssons. Hon är i förgrunden, i ljuset, och Jean-Claude Arnault i bakgrunden, i skuggan. Deras ansiktsuttryck är inte olika varandra men som med Sontag är ingången i bilden för mig Frostensson ena öga, likt hos Sontag hennes vänstra. Hon tittar bortom fotografen och hennes ansiktsuttryck är dubbeltydigt. Kanske finns antydan till ett leende, kanske är hon obekväm med situationen. Hon ser oavsett bestämd ut. På vänster sida av hennes mörka jumper, pockar en stor ros på uppmärksamhet. En symbol för kärlek och törnen.


Text av Linda Bergman som är konstnär, curator och skribent. Linda Bergman är också chefredaktör för VERK tidskrift och förläggare på Boris Press.



Utställningen arrangeras med stöd av

Sveriges Konstföreningar. 

Copyright © All Rights Reserved.

___________________________________________________________________________________________________________


GALLERI AXEL   -   SÖDERMANNAGATAN 16   -  116 23 STOCKHOLM   -   HEJ@GALLERIAXEL.SE   -   +46 7 35919136